«

»

Gör den klassiska listan – för sista gången

Christer Jonasson från Kempehallen, ­Vanessa Paradis med ”Joe le taxi”, ­måååååål på Eyravallen – och så lite Roy ­Orbison på det.

I dag lägger Radiosportens okrönta ­musikdrottning Kerstin Behrendtz sin sista spellista till ”Sportextra”.

–  Musiken förstärker våra känslor, både bra och dåliga, och i Radiosporten måste musiken ha energi och tempo, säger hon.

”Sportextra”-musik? 

Finns det en sådan?

Alla som någon gång har suttit i bilen, ­nynnat till Annie Lennox och väntat på en rapport från Rosenlundshallen vet svaret.

Självklart.

Radiosportens flaggskepp ”Sportextra” började sändas redan 1961, i det allra första programmet stod allsvensk fotboll på menyn och i begynnelsen spelades bara instrumental musik.

Björn Fagerlind, tidigare medarbetare på Radiosporten och senare alpinkommentator på SVT, minns:

–  I slutet av 70-talet gick vi från instrumental musik, typ James Last och Bert Kempfert, till de aktuella hitlåtarna. Jag svarade i telefon och blev utskälld i veckor. Gamla ­lyssnare ringde in och undrade om ”dunka-dunka” nu skulle ta över ”Sportextra” också.

Men lyssnarna acklimatiserade sig och ­hitmusiken kom att bli ett lika självklart ­inslag i ”Sportextra” som nyhetstelegram, arena­rapporter och Fredrik af Petersens telefonrapporter från Monza.

Dusty Springfield och ­SHL-hockey, fri­idrottskväll och Eurythmics, ”Hedins hundring” och Huey Lewis. 

Om matcherna, loppet eller tävlingarna ”dör ut” så är det roligare för en familj, på väg hem från Dalarna, att lyssna på bra musik i stället för ett referat från en match som Uruguay leder med 8–0.

I dag är det nästan otänkbart att tänka sig en torsdagskväll eller en söndagseftermiddag utan The Beach Boys, Jimmy Nail eller Kim Carnes.

Ville ha dragspelsmusik

Dag Malmqvist, en av ”Sportextras” frontfigurer och anställd på Sveriges Radio ­sedan 1987, ­berättar vad musiken betyder.

–  Mycket! Hade Radiosporten kört P1-­konceptet med bara prat så hade vi inte haft lika många lyssnare. Om matcherna, loppet eller tävlingarna ”dör ut” så är det roligare för en familj, på väg hem från ­Dalarna, att lyssna på bra musik i stället för ett referat från en match som Uruguay leder med 8–0.

–  Sport i radio är så pass intensivt att alla behöver få vila lite. Det gäller även för oss som jobbar på Radiosporten, säger ”Dagge”.

Från instrumental musik till hits, och ­under perioder valde ­programledarna själva musik.

Peppe Eng, Radiosporten och TV4, berättar att Lars-Gunnar Björklund och Åke Strömmer ­gärna ville ha ”något med dragspel”. 

Allt för att inte lyssnarna skulle bli för­bannade när en bra låt tonade ut på grund av en farlig frispark på Vångavallen.

Så var det förr i tiden och har ni lyssnat på ett enda ”Sportextra” de senaste 20 åren så vet ni att det svänger, och sannolikheten är (ungefär) 99,62 procent att det är Kerstin Behrendtz som har lagt musiken.

Dag Malmqvist menar att han inte på ”tio-femton år” kan dra sig till minnes att han har avrundat någon sändning utan att säga ”… och musiken valdes av Kerstin Behrendtz”.

”Ingen har lagt musiken fler gånger”

Sveriges Radios mest välbekanta musik­redaktör bekräftar bilden.

–  Mitt problem är att jag älskar mitt jobb så mycket, så jag tar aldrig ledigt från det, säger Behrendtz. 

Hennes jobb som musikredaktör är att ­bestämma vilka låtar som ska spelas i ­Sverige Radio.

Det var hon som hade valt att Aretha Franklin’s ”Who’s Zoomin’ Who” skulle ­spelas i nattradion den 28 februari 1986, en låt som tonades ner och bröts för en extra ­nyhetssändning som förkunnade att stats­minister Olof Palme hade mördats.

Dagen efter Estonia-katastrofen var det hennes utvalda sorgemusik som spelades i ­radion.

Och så alla dessa sportsändningar.

Varken Kerstin själv eller någon ­annan har längre koll på hur många musiklistor hon har satt ihop till Radiosporten genom åren.

–  Jag har jobbat i 47 år, det är program ­nästan varje dag, så ja… räkna själv. Det enda jag är säker på är att ingen har lagt musiken fler gånger.

Det ska vara både gammal och ny musik – och hits -förstås. Och det måste finnas energi och tempo i musiken i Radiosporten. Man får inte sagga till det med för långsam musik.

”Känns inget kul alls”

Den 31 augusti går hon i pen­sion och när vi talas vid sitter hon och väljer musik till ”Sportextra” – för sista gången.

–  Jag har lagt musik till program som ­kommer sändas senare i höst, men det här är den sista till Radiosporten som fast anställd. Och det känns inget kul alls. Det är ett så ­otroligt roligt jobb. Och jag älskar musik. All typ av musik. Jag lyssnar på musik när jag går till jobbet, på jobbet, och när jag går hem från jobbet. Men nu har jag börjat vänja mig vid tanken på att sluta.

Dag Malmqvist och Roger Burman, två Radiosporten-profiler

Vad är det som är så roligt?

–  Att försöka få publiken att ­känna saker. Må bra. Bli pigga. Och ibland kanske ledsna. Musiken förstärker känslorna oavsett om man känner glädje eller sorg.

Vad behöver du tänka på när du lägger ­musik till Radiosporten? 

–  Vi gör musikundersökningar som berättar vad publiken vill ha, och det ska vara ­både gammalt och nytt – och hits förstås. 50 procent svenskt, 50 procent manligt och kvinnligt. Och det måste finnas energi och tempo i musiken. Radiosporten håller ett högt ­tempo och man får inte sagga till det med för långsam musik. 

Det ska trummas på ratten?

– Absolut!

Så ingen Céline Dion? 

–  Jag tror aldrig jag har spelat Céline Dion någon gång.

Så det finns en speciell ”Sportextra”-­musik?

–  Ja. Högt tempo och mycket energi. Sedan vet jag ofta inte vilka ämnen de ska ta upp på kvällarna, men när jag sitter och lyssnar på musik kan jag känna ”det här är Radio­sporten-musik, det kommer att funka”.

Blir du förbaskad när de bryter musiken för ett mål på Parken i Norrköping?

–  Nej, inte alls. Jag ser jobbet med musiken i Radiosporten som en service. Musiken ska fungera till allt, och så klart också till mål och jubel. 

Har ett stort sportintresse

Hur ser ditt eget sportintresse ut? 

–  Det är stort. Min pappa var ordförande i en sportklubb i 25 år och så var han domare. Och jag följde med på allt. 

Vilket är ditt bästa Radiosporten-minne?

–  När Björn Borg vann sitt första Wimbledon. Jag satt i en bil vid en sjö någonstans i Småland och kunde inte sluta lyssna på ­radion.

Vad finns med på din sista ”Sportextra”-­lista?

–  Prince, Vanessa Paradis, Mick Jagger, ­Håkan Hellström, The Doobie Brothers, ­Nelly Furtado, Amanda Jenssen… Jag lägger in sex låtar i timmen, så det blir en del. 

En sista fråga om sista listan. Jag sätter en femma på att Roger Burmans favorit Roy Orbison kommer att spelas?

–  Nä!

Va!?

–  Finns det någon som har spelats i Radiosporten så är det Roy Orbison. Han är överrepresenterad, skulle jag säga.

”Sportextra” sänds, precis som vanligt, i Sveriges Radio P4, i dag, med start 15.03.

Sportbladet har förgäves sökt Roger Burman för en kommentar.

Profilernas optimala Radiosporten-låt

Kerstin Behrendtz, musikredaktör på Sveriges Radio:

– ”Start me Up” med Rolling ­Stones. Förstås.

Peppe Eng, mångårig sport­journalist på Radiosporten och ­senare TV4:

– ”Moonlight Shadow” med Mike Oldfield. Den spelade jag alltid själv när jag var programledare. 

Anders Timell, ­radioprofil och hängiven Radiosporten-lyssnare:

– Culture Club, Boy ­George och ”Karma ­Chameleon”.

Johanna Frändén, ­Sportbladet:

– ”Heaven Is A Place On Earth” med Belinda Carlisle. Jag trodde det var fastställt? Charles Eddie’s ”Would I Lie To You” är en bubblare.

Lasse Granqvist, mångårig sportjournalist och kommentator och tidigare frontfigur på Radiosporten:

– Ett optimalt ”Sportextra” bör innehålla ABBA, ­Belinda Carlisle och Frank Sinatra, men om du ­framhärdar en specifik låt: ”Heaven Is A Place On Earth” med Belinda Carlisle. 

Björn Fagerlind, tidigare medarbetare på Radiosporten och ­senare sportjournalist och ­kommentator på Sveriges Television:

– ”Sultans of Swing” med Dire Straits. 

Staffan Lindeborg, tidigare på Radiosporten och numera sportjournalist och kommentator på Sveriges Television:

– Då väljer jag som svenskt bidrag ABBA med ­”Dancing Queen” och som internationellt bidrag Whitney ­Houston med ”I Wanna Dance With Somebody”.

Jonas Eriksson, ­fotbollsdomare:

– Earth Wind and Fire och ”September”. Perfekt att sänka volymen i mitten och gå över till ett farligt frislag på Tjustkulle, och sedan lyssna klart.

Ralf Edström, tidigare fotbollsexpert på Radiosporten:

– Svenne Rubins ”Långa bollar på Bengt”. 

Dag Malmqvist, ­kommentator och ­programledare på Radiosporten:

– Något med tempo. ­Maxine Nightingale och ”Get Right Back Where We Started From”.

Micke Rönnberg, ­Bajen-legendar:

– Melankolisk men vacker ”The Living Years” med ­Mike and The Mechanics. 

Jane Björck, ­sportjournalist på ­Sveriges Television:

– Tänk så många ”Sportextra”-sänd­ningar man har lyssnat på ­genom åren. Den första låten som poppar upp i skallen: ”I’m Still Standing” med Elton John.

Larry Pilut, hockey­legendar och assisterande tränare i Tingsryds AIF:

– Finns bara ett val. ”Simply the Best” med Tina Turner.

Tommy Åström, ­tidigare medarbetare på ­Radiosporten och nu kommentator i Discovery:

– ”Moonlight Shadow” med Mike Oldfield eller ”Good Tradition” med ­Tanita ­Tikaram. Tänk dig ett ­hockeymålinhopp i sticket i något av de låtarna!

Richard Henriksson, ­Radiosportens fotbollsexpert:

– Hyfsad konkurrens där… men för mig är det nog ändå Fleetwood Mac med ”Everywhere”.

Marcus Leifby, Sportbladet och Radiosporten-vurmare:

– Det finns SÅ många. Men svårt att blunda för Clarence Clemons Jackson Browns ”You’re a Friend of Mine”. Det är ju precis så jag känner för Radiosporten och ”Sportextra”. Får gärna ­följas upp med en ”telefonare” med Åke Malm från Rom. 

Profilbild Marcus LeifbyMARCUS LEIFBY

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/nqdEx/gor-den-klassiska-listan--for-sista-gangen